Jag har precis suttit och kollat på 16 and pregnant. Och idag handlade de om en tjej som är 16 år som var gravid och funderarde på adoption. Hon ville egentligen inte göra de men pappan och hon kom inte överens. När hon lämnade bort sin son så grät jag. Usch vad jag grät för hon kände att hon inte hade nått annat val men var tvungen o hon grät.  de var så sorligt men ja, de var ett val som hon var tvungen att ta.

Det fick mig att tänka på mitt val när de gäller Adrian. Jag vara bara 18år gammal när jag blev gravid med honom. Och när den dagen kom att jag var gravid så jaa, de kom som en chock. Jag visste varken ut ellr in då. Adrians Pappa och jag åkte runt lite för att tänka, vissa gånger ville han behålla och vissa gånger inte alls. Jag minns så väl den dagen jag var på mitt första ul. När jag för första gången fick sen min lilla pojke. Då var jag i v. 17 och han var redan så stor. Jag grät som en liten bebis när jag fick se honom och när dom talade om för mej att de var lite för sent att göra en abort och att jag behövde ett godkännande från socialstyrelsen. har aldrig varit så förvirrad i mitt liv, så vilsen och borta. Jag pratade länge med Adrians pappa om de o vi bollade mycket fram och tillbax om det. Jag pratade med mina föräldrar om de, visst dom var inte alls glada över de men eftersom jag inte hade nå andra val så ja. Jag sov hos Adrians pappa den kvällen och jag grubblade heeela natten och jag tog ett beslut den morgonen och den morgonen ändrade hela mitt liv. Jag bestämde mej för att behålla honom. Tyvärr så gick jag o hans pappa inte samma väg men jag kämpade ändå. Jag hade mina kära vänner vid min sida och jag hade mina föräldrar. hehe Jag minns så väl när Sandra min vän följde med mej på mitt andra Ul. dom frågade mej om jag visste var de var för kön och om jag ville veta. I mitt hjärta så ville jag ha en pojke som skulle heta Adrian. Sandra blev överlycklig och sa " de är en Adrian, jag ser att de är en Adrian" då blev man bara ännu lyckligare =).


De var min väg, mitt val i livet och jag ångrar inte en enda sekund av mitt val i livet. Den dagen Adrian föddes så grät jag, o gudarna ska veta hur mycket jag grät. Mamma grät för hon var med hehehe. Men jag visste redan den dagen att jag var tvungen att bli vuxen, 19 år och hade fått mej en fin pojke vid namn Adrian. Jag har haft tuffa tiden men han har alltid funnits vid min sida, alltid varit mammas pojke och kommer alltid att vara. Jag hade aldrig varit så lycklig förut.


Så ja, alla tar vi våra vitkiga val i livet som kommer att förändra framtiden. Men för mej var de ett val som jag kände var bäst för oss, ett val som mitt hjärta hade tala om för mej var rätt. Idag är min älskade pojke 5 år, snart 6år och han ska börja förskoleklass. Jag brukar blicka tillbax o tänka på när han var en liten kille o brukar sakna den tiden. =)..

Tänk efter ritkigt noga på era val ilivet, för de kommer att förändra era liv för evigt. Jag ångar ingenting och jag är glad att han finns vid min sida idag =).




Nyfödd liten Adrian♥



Min stora kille 5år =)♥