Att förlora ett barn
Det här inlägget är känsligt o kanske inte de roligaste jag har skrivit om..
En nära vän till mig ( vill inte nämna hennes namn) Förlorade sin bebis i magen den 1 sep i v. 15+5, dom väntade en liten pojke. när jag fick veta de så stack de i hjärtat på mig. jag önskar inte ens min värsta fiende den smärtan. Jag började direkt tänka på hur ont de gjorde i mig, hur hela mitt liv bara rasa o jag kände att jag var slut som människa.
Jag har själv varit med om de, förlorat ett barn. Men jag förlora mitt barn i v.22.. lång historia o jag har nog berättat den förut. men ja för andra då som kanske inte vet..
I okt 2005 fick jag o Michelles pappa veta att jag var gravid, vi blev jätteglada men ändå nervösa för Adrian var bara 1år gammal. Allting gick i alla fall jättebra den första månaden o vi berätta för våra vänner att jag var gravid o så.. Men jag kände någonstans oro, någonstans var de nått som inte stämde. Jag kände mej så jävla tom, som om jag hade ett stort hål i magen, ingenting där lixom.. ja nånting var fel kände jag.
I dec så började jag små blöda, jag kände direkt skräcken krypa fram genom ryggraden. Jag ringde direkt till förlossningen o frågade, men dom tyckte jag skulle avvakta för man kan faktist blöda när man är gravid. Jag ringde Michelles pappa oxå o berätta men han tyckte inte heller de var nån fara. Men jag kände oro, o rädsla så jag ljög o sa att jag hade börja få ont i magen. Jag fick komma in o dom gjorde Ul vaginalt, dom såg inga konstigheter alls. Jag hade 4 läkare där inne som tittade på mej från olika vinklar o pratade länge, men inga konstigheter som sagt. Tiden gick o vi kände lättnad, eller ja Michelles pappa i alla fall, jag kände fortfarande den där tomheten i kroppen, som om nånting inte stod rätt till.
I Jan hade vi rutin ul o vi var så glada o nervösa.. Men de var där allting kom..
vi fic se den lilla bebben, men läkaren var väldigt tyst, sa inte ett ljud, jag blev nervös o så frågade jag vad de var o varför han var så tyst.. "jag måste hämta en annan läkare bara, om ni väntar lite".. JAHA.. då blev jag rädd. Var han/hon död, skadad? vad var de, vad hade hänt??.. En annan läkare kom in o tittade o dom började mumla, jag spännde upp öronen o hörde don snacka om ett par till ben. Jag blev genast nervös på ett positivt sätt. Tänk om de är tvillingar?? men efter ett tag så stängde dom av aparet o bad mej sätta mej upp. Va vadå?? var de allt??
" ja de är så här Elenor. Du har en jätte frisk liten bebis i magen... Men de ligger en till bebis i din mage.. som inte är fullt utvecklad, vi behöver titta mer på dig, vi har bett en speciell läkare att komma o titta på de här så sätt dej i väntrummet o vänta".
Jag bröt ihop direkt, tårarna spruta på mej, trodde inte ens att jag hade så mycke tårar.. jag var totalt förstörd, visste inte ens vad jag skulle säga.
Vi fick komma in igen o läkaren tittade närmare på barnen.. hon visade även oss hur de hela såg ut o ja.. för alla känsliga läsare så var de inte en vacker syn =(..
Hon berättade att ena bebisen mådde jättebra, de var en liten flicka =), men den andra bebisen hade sluta utvecklas i v.10, men hjärtat slog fortfarande, men inte riktigt i takt.. ja de är riktigt svårt att förklara men ja...
Vi fick en tid till Uppsala sjukhus där dom tittade närmare på de hela o tog fostervatten prov. Jag grät varje dag, varje natt. jag kände så väl hur vårna fina flicka sparkade o mådde bra, jag var så glad att hon var frisk i alla fall. Vi fick en ny tid till Akademiska, där började dom berätta att Den missbildade bebisen tog en massa näring våran flicka o att de inte alls var bra. Chansen att hon skulle överleva var inte så stor. Dom berättade att läkarna skulle ha ständig koll på bebisen i magen, så vi skulle få åka till Uppsala 1gång i månaden o åka till sjukhuset i gävle 1gång i veckan tills de var dax att föda. Då började mina tankar snurra, jag hade lilla Adrian hemma oxå. Vem skulle ta hand om honom, vem skulle finnas där för honom om mamma åker till sjukhuset hela tiden?? Så jag satte mej ner med Michelles pappa o pratade om hur vi skulle göra. När vi kom till sjukhuset så sa jag rakt ut till min läkare "nu vill jag veta i DETALJ hur de här är, vad jag kan göra o vad NI kan göra, vad mina val är!!" Läkaren berätta att under hennes 30år som läkare hade hon aldrig varit med om nå liknande men de enda barnet tog näring från våran flicka, den andra bebisen var extremt missbildad o kunde enbart tas bort om vi åkte till London o brände bort navelsträngen från den bebisen, men risken fanns att jag kunde dö med tanke på förblödning. mina val var att aningen bli inlagd 3mån innan beräknad förlossning o ev. bli igångsatt, men risken fanns då att våran dotter inte skulle klara sej o å skulle hon överleva så skulle hon få stora hjärnskador, de andra valet var att avbryta graviditeten.
jag satte mej i mitt rum o bara grät, kunde inte äta eller sova. Vad gör man för val i detta då??? jag kände mej som världens största idiot, meningslösa människa, ja totalt värdelös!! Men vi beslutade att avbryta för allas skull, även våran tös i magen.
Den 22 Februari fick jag föda ut våran dotter o de andr barnet i v.22, den värsta tiden någonsin vill jag lova. Jag grät hela dagar hela nätter. Jag fick hålla våran dotter, hon låg så fridfullt i min hand, såg precis ut som hon sov. Det gjorde så himla ont, hur kunde jag göra så?? hon var ändå min dotter.
jag grät i flera månader, timmar i sträck..jag kommer ALDRIG förlåta mej själv för de jag gjorde, men jag hade inge val. än idag lägger jag skulden på mej själv, även fast läkarna sa att de var naturens gång.
Våran dotter fick namnet Jocelyn Amelia...
De är en sorg som har följt mej i 4år. Men idag har jag Michelle vid min sida, hon föddes 9 feb 2007. Hon fyller upp mitt hjärta, precis som Adrian o joleene, men Jocelyn finns alltid där och kommer alltid att göra.
De här blev väldigt långt, men ville berätta min historia..
♥Jocelyn Amelia 22 Februari 2006♥ du kommer alltid att finnas i mammas hjärta min ängel♥
En nära vän till mig ( vill inte nämna hennes namn) Förlorade sin bebis i magen den 1 sep i v. 15+5, dom väntade en liten pojke. när jag fick veta de så stack de i hjärtat på mig. jag önskar inte ens min värsta fiende den smärtan. Jag började direkt tänka på hur ont de gjorde i mig, hur hela mitt liv bara rasa o jag kände att jag var slut som människa.
Jag har själv varit med om de, förlorat ett barn. Men jag förlora mitt barn i v.22.. lång historia o jag har nog berättat den förut. men ja för andra då som kanske inte vet..
I okt 2005 fick jag o Michelles pappa veta att jag var gravid, vi blev jätteglada men ändå nervösa för Adrian var bara 1år gammal. Allting gick i alla fall jättebra den första månaden o vi berätta för våra vänner att jag var gravid o så.. Men jag kände någonstans oro, någonstans var de nått som inte stämde. Jag kände mej så jävla tom, som om jag hade ett stort hål i magen, ingenting där lixom.. ja nånting var fel kände jag.
I dec så började jag små blöda, jag kände direkt skräcken krypa fram genom ryggraden. Jag ringde direkt till förlossningen o frågade, men dom tyckte jag skulle avvakta för man kan faktist blöda när man är gravid. Jag ringde Michelles pappa oxå o berätta men han tyckte inte heller de var nån fara. Men jag kände oro, o rädsla så jag ljög o sa att jag hade börja få ont i magen. Jag fick komma in o dom gjorde Ul vaginalt, dom såg inga konstigheter alls. Jag hade 4 läkare där inne som tittade på mej från olika vinklar o pratade länge, men inga konstigheter som sagt. Tiden gick o vi kände lättnad, eller ja Michelles pappa i alla fall, jag kände fortfarande den där tomheten i kroppen, som om nånting inte stod rätt till.
I Jan hade vi rutin ul o vi var så glada o nervösa.. Men de var där allting kom..
vi fic se den lilla bebben, men läkaren var väldigt tyst, sa inte ett ljud, jag blev nervös o så frågade jag vad de var o varför han var så tyst.. "jag måste hämta en annan läkare bara, om ni väntar lite".. JAHA.. då blev jag rädd. Var han/hon död, skadad? vad var de, vad hade hänt??.. En annan läkare kom in o tittade o dom började mumla, jag spännde upp öronen o hörde don snacka om ett par till ben. Jag blev genast nervös på ett positivt sätt. Tänk om de är tvillingar?? men efter ett tag så stängde dom av aparet o bad mej sätta mej upp. Va vadå?? var de allt??
" ja de är så här Elenor. Du har en jätte frisk liten bebis i magen... Men de ligger en till bebis i din mage.. som inte är fullt utvecklad, vi behöver titta mer på dig, vi har bett en speciell läkare att komma o titta på de här så sätt dej i väntrummet o vänta".
Jag bröt ihop direkt, tårarna spruta på mej, trodde inte ens att jag hade så mycke tårar.. jag var totalt förstörd, visste inte ens vad jag skulle säga.
Vi fick komma in igen o läkaren tittade närmare på barnen.. hon visade även oss hur de hela såg ut o ja.. för alla känsliga läsare så var de inte en vacker syn =(..
Hon berättade att ena bebisen mådde jättebra, de var en liten flicka =), men den andra bebisen hade sluta utvecklas i v.10, men hjärtat slog fortfarande, men inte riktigt i takt.. ja de är riktigt svårt att förklara men ja...
Vi fick en tid till Uppsala sjukhus där dom tittade närmare på de hela o tog fostervatten prov. Jag grät varje dag, varje natt. jag kände så väl hur vårna fina flicka sparkade o mådde bra, jag var så glad att hon var frisk i alla fall. Vi fick en ny tid till Akademiska, där började dom berätta att Den missbildade bebisen tog en massa näring våran flicka o att de inte alls var bra. Chansen att hon skulle överleva var inte så stor. Dom berättade att läkarna skulle ha ständig koll på bebisen i magen, så vi skulle få åka till Uppsala 1gång i månaden o åka till sjukhuset i gävle 1gång i veckan tills de var dax att föda. Då började mina tankar snurra, jag hade lilla Adrian hemma oxå. Vem skulle ta hand om honom, vem skulle finnas där för honom om mamma åker till sjukhuset hela tiden?? Så jag satte mej ner med Michelles pappa o pratade om hur vi skulle göra. När vi kom till sjukhuset så sa jag rakt ut till min läkare "nu vill jag veta i DETALJ hur de här är, vad jag kan göra o vad NI kan göra, vad mina val är!!" Läkaren berätta att under hennes 30år som läkare hade hon aldrig varit med om nå liknande men de enda barnet tog näring från våran flicka, den andra bebisen var extremt missbildad o kunde enbart tas bort om vi åkte till London o brände bort navelsträngen från den bebisen, men risken fanns att jag kunde dö med tanke på förblödning. mina val var att aningen bli inlagd 3mån innan beräknad förlossning o ev. bli igångsatt, men risken fanns då att våran dotter inte skulle klara sej o å skulle hon överleva så skulle hon få stora hjärnskador, de andra valet var att avbryta graviditeten.
jag satte mej i mitt rum o bara grät, kunde inte äta eller sova. Vad gör man för val i detta då??? jag kände mej som världens största idiot, meningslösa människa, ja totalt värdelös!! Men vi beslutade att avbryta för allas skull, även våran tös i magen.
Den 22 Februari fick jag föda ut våran dotter o de andr barnet i v.22, den värsta tiden någonsin vill jag lova. Jag grät hela dagar hela nätter. Jag fick hålla våran dotter, hon låg så fridfullt i min hand, såg precis ut som hon sov. Det gjorde så himla ont, hur kunde jag göra så?? hon var ändå min dotter.
jag grät i flera månader, timmar i sträck..jag kommer ALDRIG förlåta mej själv för de jag gjorde, men jag hade inge val. än idag lägger jag skulden på mej själv, även fast läkarna sa att de var naturens gång.
Våran dotter fick namnet Jocelyn Amelia...
De är en sorg som har följt mej i 4år. Men idag har jag Michelle vid min sida, hon föddes 9 feb 2007. Hon fyller upp mitt hjärta, precis som Adrian o joleene, men Jocelyn finns alltid där och kommer alltid att göra.
De här blev väldigt långt, men ville berätta min historia..
♥Jocelyn Amelia 22 Februari 2006♥ du kommer alltid att finnas i mammas hjärta min ängel♥
Kommentarer
Postat av: Flåsarn-En tigermamma med humor!
Tack Ellen för att du valde att dela med dig av din historia, även om det är sorgligt och tragiskt.
Kram
Postat av: Sara
Hade inte hört din berättelse så djupgående.. Fy vad livet är orättvist ibland! Du ska absolut inte klandra dig själv gumman! kramar om
Trackback
