28 september, en otroligt jobbig dag, men mycke tårar. allting är fortfarande en dröm för mig, jag får inte in de i huvudet, hur mycke jag än försöker förstå, men jag förstår inte.. är de verkligen sant, finns inte du hos oss mer? kommer du inte att sitta på din vanliga stol o titta ut genom fönstret som du brukar göra, sitta o busa med barnen så dom skrattar.. eller skratta med mej, med oss?? varför?? varför lever man i en sån orättvis värld?? Min natt har varit hemsk, o jag har knappt sovit nånting, bara tänkt på dig. Jag grät mej själv till söms igår och min älskade höll om  mig o tröstade mig, han försökte verkligen få mej på andra tankar hela tiden o berätta för mig att jag skulle minnas dom fina stunderna med dig, och att du inte lider mer nu, nu mår du bra.. Älskar dig min älskling, tack för att du finns vid min sida.

Jag saknar dig redan, de gör så ont, jag hann inte säga hejdå, jag hann inte ge dej en sista kram. De gör ont i mitt hjärta, de svider i ögonen. Men jag måste visa mej stark inför barnen, inte låta detta påverka dom.  Min resa till gävle kommer jag bara använda till att umgås med min familj o barnen, dom ska inte bli påverkade.. Men de kommer göra ont, de gör ont redan nu. Jag kommer allitd att vara din lilla flicka..vill ligga i din famn nu, som jag gjorde när jag var liten, vill bara höra dej skratta en sista gång. Jag saknar dig, jag älskar dig


♥Vila i frid jag kommer aldrig att glömma dig för du finns hos mig varje dag♥